Oförglömligt möte

När skogen påminde mig om vems den egentligen är

En höstdag tog jag med mig hunden ut i skogen för en lugn vandring. En sån där dag då man bara vill komma bort, andas skogsluft och dricka kaffe ur en termos. Och det började precis så – stilla, fridfullt, bara jag, min hund och naturen.

Vi satt där och fikade när jag plötsligt hörde två skott i fjärran. Jaktsäsong, insåg jag. Jag borde nog inte vara här. Känslan av att vara på fel plats smög sig på, så jag började snabbt packa ihop våra saker.

Just när vi var på väg därifrån såg jag något röra sig på grusvägen mot mig. Först trodde jag att det var ett rådjur, men det tog bara någon sekund innan jag förstod att det var en varg. Jag stannade till – frusen av både fascination och rädsla. Den tittade på oss, närmade sig lite till för att sedan stanna upp och försvinna lika tyst som den kommit.

Pulsen steg. Jag fick upp telefonen och ringde min man, försökte förklara var jag var, men paniken gjorde det svårt. Tack och lov kunde han se min plats via telefonen och började köra mot oss.

Men jag hann knappt andas ut innan en ny varg dök upp. Den var större, och den kom närmare än den första. Obehagligt nära!

Jag står där, mitt i skogen, med ett koppel i ena handen och panik i den andra, medan min man fortfarande är kvar i telefonen och säger saker som "vad du än gör – spring inte!"

Under tiden kommer vargen allt närmare och närmare….

Så jag gjorde det enda logiska: jag skrek. Inte ett litet "bu!" utan ett rejält urvrål. Jag tappade kontrollen över alla sociala spärrar och lät min inre grottmänniska tala. Vargen stelnade till, såg förbryllad ut – och sprang. Tydligen var mitt skrik värre än något den mött i vildmarken.

Min man däremot trodde att jag precis blivit attackerad och satte bilen i rallyläge.

Några minuter senare rullade han upp, redo att ta strid med en hel vargflock om det skulle behövas. Jag och hunden kastade oss in i bilen snabbare än nån hann blinka.

Tankar efteråt

Det här var inte en händelse jag förväntade mig. Jag vet att vargar normalt undviker människor – och det gjorde de även nu. De var aldrig hotfull utan bara nyfikna. Men att möta dem på nära håll väckte något i mig. En blandning av rädsla, respekt och insikten om hur lite vi faktiskt styr i naturen.

Skogen är inte bara min att promenera i. Den är också vargens, rävens, älgens och allt annat som lever där. Jag var en gäst – och blev påmind om det.

Lärdomar jag tar med mig:

1. Jag kommer att dubbelkolla jaktsäsonger innan jag ger mig ut i skogen på hösten.
2. Naturen är inte farlig – men den är vild. Och det måste man vara medveten om.
3. Jag är tacksam för tekniken, som gjorde att min man kunde hitta mig.
4. Jag är också tacksam för min reaktion – för att jag stod kvar, handlade, och lät instinkten ta över.
5. Och framför allt – jag är tacksam för vargarna, som påminde mig om att vi bara lånar skogen.

Nästa gång jag går ut i skogen kommer jag göra det med lite mer ödmjukhet – men jag kommer ändå att fortsätta gå.

~Linnea~