Den gamle, den unge, min näbbgädda och jag

Hundliv x3 – eller hur jag blev kennelägare över en natt

Att ha en hund är ett ansvar. Att ha tre hundar utmanar ens mentala hälsa.

När jag fick frågan sa jag glatt "klart jag kan vakta era hundar!" till mina vänner. Det var innan jag helt förstått vad det innebar att kombinera:

1. Min egen hund, Magda, som är fruktansvärt envis och som helst vill ha mig för sig själv.
2. En gammal, döv gentleman vid namn Ibbe, som tycker att klockan 03:12 är en utmärkt tid för att få frukost, gärna till ljudet av ett mystiskt "UUUUH!"
3. En valp, Frasse, som inte var rumsren. Det vill säga – golvet var toalett.

Magda, den lilla näbbgäddan, löste detta på sitt sätt. Eller alltså – hon flyttade permanent upp på en köksstol, vägrade gå på golvet och lekte "skeppsbrott" i en vecka. Jag misstänker att hon övervägde att börja ett nytt liv som inomhusfågel.

Matsituationen utvecklades snabbt till något ur en realityserie. Eftersom Ibbe försökte äta allas mat, fick Frasse äta i badrummet (lättare att spola av där), och Magda... ja, hon åt som sagt på en stol. På en annan planet, i sitt inre.

Och varje gång någon hostade, harklade sig eller ett löv föll tre kvarter bort – sprang alla tre åt varsitt håll och började skälla vilt. Inte på varandra. Inte på något särskilt. Det var mer som ett kollektivt utrop av: "JAG HAR INGEN ANING OM VARFÖR JAG SKÄLLER!"

Men visst. Det var också mysigt. Typ. Mellan alla bajspass, nattmål och ljudutbrott fick jag ibland en liten stunds stillhet. Då låg jag i sängen, såg på tv, med tre pälsbollar i varierande storlek över bröstkorgen. Och jag tänkte: det här är ändå rätt fint.

Slutklämmen?
Jag har lärt mig att tre hundar inte är tre gånger så mycket jobb – det är kaos upphöjt i bajs. Men också: väldigt mycket kärlek, på väldigt olika sätt. Och det är väl ändå det viktigaste.

~Emma~