Att vandra in i lugnet

När jag börjar vandra är det som att hela livets brus följer med i ryggsäcken. Tankarna snurrar – om allt som ska göras i livet. Men steg för steg, andetag för andetag, börjar något förändras. Tankarna tystnar, och i stället vaknar sinnena. Jag blir närvarande. I stegen, i naturen och i nuet.

På helgerna tar jag ofta med mig en macka och en kaffetermos. Hundarna får på sig koppel, och så ger vi oss iväg. Det är något speciellt med att möta dagen ute i naturen, medan andra fortfarande sover. Världen är tystare då.

Ibland sätter vi oss bara, mitt i blåbärsriset, utan någon plan. Vi gör inget särskilt. Bara sitter. Lyssnar på skogen. Andas. Det är just då, när man sitter still tillräckligt länge, som något händer inuti. Något släpper. Kroppen sjunker in i mossan, tankarna skingras och lugnet infinner sig.

Vi behöver inte alltid göra så mycket. Naturen kräver inget av oss – den finns bara där. Som en påminnelse om att det räcker att bara vara.

När jag till slut går hem igen, har jag med mig trötta och nöjda hundar, en tom kaffetermos och ett huvud som känns klart. Som att någon städat upp bland tankarna.

Detta borde fler prova. För ibland när man går ut i naturen – är det som man hittar hem till sig själv.